De sägs ju att resan är själva upplevelsen
och det har varit en lång och stökig resa från beslut till slutförande.
Jag sitter här i mitten av oktober och
försöker summera känslorna och upplevelsen av min stora utmaning i år; Ironman
i Kalmar. Det mesta av extasen och känslan av tillfredsställelse har lagt sig
nu, men jag får fortfarande ett skönt leende inombords när jag tänker tillbaka
på vad vi har presterat.
För egen del så hade jag väntat i över två
år på att få ställa mig på startlinjen till en Ironman. Förra året fick en sur
eftersmak efter att jag tog det tunga beslutet att kasta in handduken efter
problem med höft och rygg under maj. Så jag hade laddat sedan grabbarna grus
åkte i väg till Klagenfurt.
För Limpans del tror jag beslutet om
ytterligare en Ironman var den bästa motivator han kunde haft för träningen
under 2012. Att han dessutom till slut tog sig i kragen och registrerade sig på
Funbeat gjorde ju att han kunde tävla med övriga Utbrytare om flest antal
träningsminuter / månad.
För att undvika fadäsen från föregående år
var planen klar;
jag skulle satsa på mycket grundstyrka, lära mig simma och se till att springa ett
marathonlopp innan Ironman för att känna på känslan av att springa distansen.
Fokuseringen på grundstyrka för bål visade sig vara bra för såväl höften som
för ryggen. En uppåtgående kurva på löpningen fick ordentligt med stryk efter
SpringCross med nästan tre månaders löpkonvalencens på grund av löparknä.
Första riktiga löppassen genomfördes måndag och tisdag samma vecka som
jubileumsmarathon var och det kändes lovande att kunna springa på lördagen. Det
gick åt helvete redan efter 12km och sen låg jag och gnuggade min ömmande höft
mot trottoarkanter varannan kilometer och måste ha fått de andra löparna att undra.
Fick efter loppet öknamnet Titanium hips av mina vänner. Det här var inte alls
uppladdningen och kvittot jag hade väntat mig. Hur f*n skulle det gå nästa
månad???
De sista veckorna inför tävlingen var
riktigt jobbiga; skulle jag inte kunna slutföra i år heller? Eller ens starta? Men
insåg att hur ont jag än hade så skulle jag inte kunna vänta ytterligare ett
år.
På torsdagen
under raceveckan var det tävlingsgenomgång i stora salen i Kalmar och där satt
Limpan och jag ordentligt laddade och nervösa. Mest laddad var nog Limpans
pappa som agerade hejaklack, ressällskap och moraliskt stöd senare under
tävlingen.
Resten av dagen ägnades åt rekning av
växelområdet, hämta ut nummerlappar och kolla in prylar och vrålhäftiga cyklar
av en annan värld. Sen var det dags att kitta cyklar och se till att packa
påsarna med rätt saker inför loppet och vi trippelkollade att allt var med.
Fredag: incheckning av cykel
och påsar och nervös laddning inför starten på lördag morgon.
Raceday: efter inmundigande av
frukost under tystnad begav vi oss ner till starten. Tiden innan simningen var
kantad av nervositetsbesök på bajamajor och seg väntan. Vi tappade bort
varandra precis innan vi gick ned i vattnet men hann åtminstone säga lycka
till.
Simningen: bestod av två varv i
inloppet till Kalmar för att avslutas av 800m simning i en kanal. Starten var
hemsk! Det var trångt, mycket värre än något Vansbrosim och folk drog och slet
i mig för att komma förbi. Det lilla lugn som jag skaffat mig på
vuxencrawlkursen var som bortblåst och det tog över en kilometer innan jag
hittade något lugn i andningen. Limpans farsa undrade senare efter loppet
varför vissa simmade sick-sack ut och in från banan innan jag förklarade att
det var mig han hade sett och att det berodde på avsaknad av
navigeringsförmåga. Limpan hade haft som målsättning att förbättra sin simning
med en 10 minuter, men kom in på nästan samma tid som ett år tidigare.
Cyklingen: var det moment som vi
båda nog var mest nöjda med. Banan gick ganska snabbt ut över Ölandsbron och ca
10 mil avverkades på en platt bana innan vi kom tillbaka till fastlandet för en
lite mer kuperad men fortfarande relativt platt bana. Enda gången det höll på
att gå illa var när ena tempostyret bara roterade framåt och jag höll på att
följa med ner i asfalten. Ett stopp och några drag med insexnyckeln och vi var
på banan igen. (Note to self: se till att bågarna sitter ORDENTLIGT).
Det var coolt att få en så högklassig
langning av dryck och bars under hela cyklingen. Bergman hade tipsat om att äta
så mycket som möjligt under det här momentet och det var inga problem att få i
sig energi och den dryck man önskade vid kontrollerna. Limpans farsa dök också
upp med glada tillrop på de mest oväntade ställen och gav en härlig mental
skjuts framåt.
Vad jag minns var Limpan också nöjd med
cyklingen. Jag hade hela tiden Limpans ord om att ta det lugnt på cyklingen i
bakhuvudet och de sista 20km försökte jag slå av på takten för att ha så
fräscha ben som möjligt inför det som jag fasade mest - löpningen.
Sista växlingen: här tror jag att det är
kört. Så fort jag sätter ned högerfoten i backen när jag klivit av cykeln inser
jag att den har krampat. Inget som märktes under cyklingen, men nu gör det så
ont att jag inte kan stöjda på den.
Men nu är det ju bara 42km kvar med tre rundor om 15/15/12km och det är bara att
fortsätta. De första 5km av löpningen är ett rent helvete och krampen släpper
inte i högerfoten, i efterhand var det nog bra för jag pinnade på rätt bra och
fokuserade på att ta mig framåt. Därefter går det bra till 22-23 km, sen tar
den mentala tröttheten över och resten av löpningen blir en kamp mot min egen
mentala övertygelse om att jag verkligen ska springa till nästa vätskekontroll
innan jag får gå igen. Löpsträckorna blir kortare för varje kilometer och
förutom sockret i coca-colan, som är det enda jag får i mig nu tillsammans med
chips, är Limpans farsa och kilometrarna i Kalmar centrum det enda som driver
mig framåt. När jag inte är i centrum längtar jag tillbaka och speciellt vid
varvningen då man springer förbi målgången.
Under hela löpningen är jag helt övertygad
om att Limpan när som helst ska springa om mig och kastar oroliga blickar
bakåt. Han är som ni vet historiskt seg och jämn i löpningen och jag ser honom
några gånger under loppet och tror hela tiden att han knappat in.
Till slut är det dock slut, vi kommer in i
Kalmar centrum för sista gången och passerar publikhavet som lyfter oss framåt
längs med kullerstenarna. Nu är det bara några hörn kvar att springa runt innan
... upploppet.
Här brast det för mig och jag utbrast ett
primalskrik som höll i sig hela vägen över målgången. Tillfredsställelsen är
total när vi passerar under målbanderollen och det går inte att hålla
glädjetårarna borta. Äntligen i mål! Äntligen en Ironman. För Limpan var det ju
dock på rutin då han nu plockat sin andra skalp.
Inga allvarliga skavanker efter loppet, bara
köttsår på fötterna. Ingen som behövde läkarvård åtminstone. Känslan och
euforin är och var ungefär som ett bungy-smile, ni som testat vet vad jag
pratar om.
Jag kan inte sluta att glädjas åt att
klubben nu består av ca 33% Ironmans. Det är egentligen helt fantastiskt att vi
har gått från ett gäng smårunda 30+:are till hardcore uthållighetsutövare.
Ambitionerna för 2013 börjar ta sin form och
det är åtminstone tre Utbrytare som står på startlinjen till ytterligare en
Ironman nästa år. Kanske är vi flera?