tisdag 16 oktober 2012

Summering av Bidevinds 2012


Jag vet att det året inte är slut ännu, men det har ändå blivit dags för mig att summera året som varit och putsa det sista på målsättningarna för 2013.

Målen för 2012 var;

- Vinna KM; Check
- Genomföra en Ironman på sub 12h (=klubbrekord); Check
- Slutföra 10:e klassikern; Check
- Bli en Worldloppet master (10st långlopp, 2 kontinenter); Check
- Lära mig crawla hjälpligt; Check
- Vansbro på sub 1h; Check

- Vasaloppet topp 1000 (tidigare bästa var 2359). FAIL (influensa)
- Milen sub 40. FAIL (40:34, även fast det återstår lite av året)
- Halvmara sub 1:30; FAIL (löparknä)
- Lidingöloppet sub 2:15 FAIL
- Maran sub 3:30; FAIL (se Titanium hips)

I stort är jag nöjd med resultat och utfall, även fast jag hade trott mest på löpningen. Nya tag till nästa år

Målsättning 2013;
- Vinna KM
- Genomföra ÖtillÖ med bravur (och får vi inte en startplats kanske toughmudder)
- Ironman sub 11h
- Vasaloppet topp 1000
- Milen sub40, Halvmaran sub 1:30, Lidingö sub 2:15, Maran sub 3:30
- Vansbro sub 50min. Den är djärv för mig.

För att kunna uppnå dem kommer jag fortsätta lägga in mycket core och bålstyrka, visat sig hålla borta mycket skador. Måste simma betydligt mer än jag har gjort tidigare både för ÖtillÖ, Ironman och även Vansbro.

Det ska bli spännande att lägga upp träning och tävling för nästa år.

Race report: IronMan Kalmar 2012

De sägs ju att resan är själva upplevelsen och det har varit en lång och stökig resa från beslut till slutförande. 

Jag sitter här i mitten av oktober och försöker summera känslorna och upplevelsen av min stora utmaning i år; Ironman i Kalmar. Det mesta av extasen och känslan av tillfredsställelse har lagt sig nu, men jag får fortfarande ett skönt leende inombords när jag tänker tillbaka på vad vi har presterat.

För egen del så hade jag väntat i över två år på att få ställa mig på startlinjen till en Ironman. Förra året fick en sur eftersmak efter att jag tog det tunga beslutet att kasta in handduken efter problem med höft och rygg under maj. Så jag hade laddat sedan grabbarna grus åkte i väg till Klagenfurt.
För Limpans del tror jag beslutet om ytterligare en Ironman var den bästa motivator han kunde haft för träningen under 2012. Att han dessutom till slut tog sig i kragen och registrerade sig på Funbeat gjorde ju att han kunde tävla med övriga Utbrytare om flest antal träningsminuter / månad.
För att undvika fadäsen från föregående år var planen klar;
jag skulle satsa på mycket grundstyrka, lära mig simma och se till att springa ett marathonlopp innan Ironman för att känna på känslan av att springa distansen.
 
Fokuseringen på grundstyrka för bål visade sig vara bra för såväl höften som för ryggen. En uppåtgående kurva på löpningen fick ordentligt med stryk efter SpringCross med nästan tre månaders löpkonvalencens på grund av löparknä. Första riktiga löppassen genomfördes måndag och tisdag samma vecka som jubileumsmarathon var och det kändes lovande att kunna springa på lördagen. Det gick åt helvete redan efter 12km och sen låg jag och gnuggade min ömmande höft mot trottoarkanter varannan kilometer och måste ha fått de andra löparna att undra. Fick efter loppet öknamnet Titanium hips av mina vänner. Det här var inte alls uppladdningen och kvittot jag hade väntat mig. Hur f*n skulle det gå nästa månad???
















De sista veckorna inför tävlingen var riktigt jobbiga; skulle jag inte kunna slutföra i år heller? Eller ens starta? Men insåg att hur ont jag än hade så skulle jag inte kunna vänta ytterligare ett år.
torsdagen under raceveckan var det tävlingsgenomgång i stora salen i Kalmar och där satt Limpan och jag ordentligt laddade och nervösa. Mest laddad var nog Limpans pappa som agerade hejaklack, ressällskap och moraliskt stöd senare under tävlingen.
Resten av dagen ägnades åt rekning av växelområdet, hämta ut nummerlappar och kolla in prylar och vrålhäftiga cyklar av en annan värld. Sen var det dags att kitta cyklar och se till att packa påsarna med rätt saker inför loppet och vi trippelkollade att allt var med.

 
Fredag: incheckning av cykel och påsar och nervös laddning inför starten på lördag morgon.
 















Raceday: efter inmundigande av frukost under tystnad begav vi oss ner till starten. Tiden innan simningen var kantad av nervositetsbesök på bajamajor och seg väntan. Vi tappade bort varandra precis innan vi gick ned i vattnet men hann åtminstone säga lycka till.
















Simningen: bestod av två varv i inloppet till Kalmar för att avslutas av 800m simning i en kanal. Starten var hemsk! Det var trångt, mycket värre än något Vansbrosim och folk drog och slet i mig för att komma förbi. Det lilla lugn som jag skaffat mig på vuxencrawlkursen var som bortblåst och det tog över en kilometer innan jag hittade något lugn i andningen. Limpans farsa undrade senare efter loppet varför vissa simmade sick-sack ut och in från banan innan jag förklarade att det var mig han hade sett och att det berodde på avsaknad av navigeringsförmåga. Limpan hade haft som målsättning att förbättra sin simning med en 10 minuter, men kom in på nästan samma tid som ett år tidigare.

Cyklingen: var det moment som vi båda nog var mest nöjda med. Banan gick ganska snabbt ut över Ölandsbron och ca 10 mil avverkades på en platt bana innan vi kom tillbaka till fastlandet för en lite mer kuperad men fortfarande relativt platt bana. Enda gången det höll på att gå illa var när ena tempostyret bara roterade framåt och jag höll på att följa med ner i asfalten. Ett stopp och några drag med insexnyckeln och vi var på banan igen. (Note to self: se till att bågarna sitter ORDENTLIGT).

Det var coolt att få en så högklassig langning av dryck och bars under hela cyklingen. Bergman hade tipsat om att äta så mycket som möjligt under det här momentet och det var inga problem att få i sig energi och den dryck man önskade vid kontrollerna. Limpans farsa dök också upp med glada tillrop på de mest oväntade ställen och gav en härlig mental skjuts framåt.

Vad jag minns var Limpan också nöjd med cyklingen. Jag hade hela tiden Limpans ord om att ta det lugnt på cyklingen i bakhuvudet och de sista 20km försökte jag slå av på takten för att ha så fräscha ben som möjligt inför det som jag fasade mest - löpningen.

Sista växlingen: här tror jag att det är kört. Så fort jag sätter ned högerfoten i backen när jag klivit av cykeln inser jag att den har krampat. Inget som märktes under cyklingen, men nu gör det så ont att jag inte kan stöjda på den.

Men nu är det ju bara 42km kvar med tre rundor om 15/15/12km och det är bara att fortsätta. De första 5km av löpningen är ett rent helvete och krampen släpper inte i högerfoten, i efterhand var det nog bra för jag pinnade på rätt bra och fokuserade på att ta mig framåt. Därefter går det bra till 22-23 km, sen tar den mentala tröttheten över och resten av löpningen blir en kamp mot min egen mentala övertygelse om att jag verkligen ska springa till nästa vätskekontroll innan jag får gå igen. Löpsträckorna blir kortare för varje kilometer och förutom sockret i coca-colan, som är det enda jag får i mig nu tillsammans med chips, är Limpans farsa och kilometrarna i Kalmar centrum det enda som driver mig framåt. När jag inte är i centrum längtar jag tillbaka och speciellt vid varvningen då man springer förbi målgången.

Under hela löpningen är jag helt övertygad om att Limpan när som helst ska springa om mig och kastar oroliga blickar bakåt. Han är som ni vet historiskt seg och jämn i löpningen och jag ser honom några gånger under loppet och tror hela tiden att han knappat in.

Till slut är det dock slut, vi kommer in i Kalmar centrum för sista gången och passerar publikhavet som lyfter oss framåt längs med kullerstenarna. Nu är det bara några hörn kvar att springa runt innan ... upploppet.

Här brast det för mig och jag utbrast ett primalskrik som höll i sig hela vägen över målgången. Tillfredsställelsen är total när vi passerar under målbanderollen och det går inte att hålla glädjetårarna borta. Äntligen i mål! Äntligen en Ironman. För Limpan var det ju dock på rutin då han nu plockat sin andra skalp.

Alla tider och statistik hittar ni här;
Lindberg, Bidevind

Inga allvarliga skavanker efter loppet, bara köttsår på fötterna. Ingen som behövde läkarvård åtminstone. Känslan och euforin är och var ungefär som ett bungy-smile, ni som testat vet vad jag pratar om.

Jag kan inte sluta att glädjas åt att klubben nu består av ca 33% Ironmans. Det är egentligen helt fantastiskt att vi har gått från ett gäng smårunda 30+:are till hardcore uthållighetsutövare.

Ambitionerna för 2013 börjar ta sin form och det är åtminstone tre Utbrytare som står på startlinjen till ytterligare en Ironman nästa år. Kanske är vi flera?